Polisstrejk i Salvador

När vi kom tillbaka till Salvador märktes en viss spänning i luften, polisstrejk. När vi skulle byta buss i Lapa var stämningen där både uppsluppen och lite märklig. När vi gick ner till den undre avdelningen var den märkligt tom, bara en kille som tittade under lugg på oss och en man som manade oss att gå tillbaka, Vi tog en taxi hem och ute på gatan märkte jag rätt många ovanligt slitna och nästan vanställda tiggare som bar lite djärvare än förut. Det var som om poliserna hade skrämt bort dem från gatorna och de först nu vågade sig fram. Som om det Salvador ingen velat se först nu visade sitt ansikte.

Det berättades att förra dagen hade banditer stoppat bussar på motorvägen Parallella, ställt dem över vägen och stoppat alla bilar som de sedan rymde med. (Det var poliser som bara ville sätta tryck på regeringen säger Dona Ilza jag bor hos, fan trot). Det talas också om arastoes upptåg när ett gäng killar drar genom staden och tar det de vill ha, en elektronikaffär hade tömts bland annat. Nere vid Porto da Barra hade det också dragit förbi ett gäng berättade min kompis Ze, rastan med badstolarna. Han berättade att de tagit sex öl, men verkade inte ta det så allvarligt. Det var en riktig röra, skrattade han.

Jag läser sedan i tidningen att det begåtts ett mord i timmen

Igår kom militärerna in i stan, uppställda på lastbilsflak med två gevärsskyttar i fronten, de har ställt upp sig lite överallt med ett gevär över axeln och något vilset i blicken.

Det är som om ett ständigt hotfullt Salvador, som bara kan hållas stången genom den ökända militärpolisen, trätt fram och visar hur mycket elände som fortfarande gömmer sig i detta förföriska land.

Två världar

Utanför Eunapolis i Bahia i södra Bahia breder eukalyptusplantagerna ut sig, hälftenägare är Stora Enso. I ett läger byggt kring eukalyptusstubbar träffar jag ett par som flyttat hem. De arbetade förut på denna gård innan Stora Enso köpte marken. Då förlorade de både hem och arbete, nu har de ockuperat marken. Jag hatar eukalyptus säger kvinnan, vill inte se den framför mina ögon. Fast hon är varm och vänlig, låter oss följa med hem, träffa hennes barn och visar upp sitt kök. Hennes man däremot har sorg idag, en vän är död och han vill inte tala. Vi har redan blivit bjudna på kaffe med mjölk, jordbananer och kex. Kvinnan berättar om sina drömmar om en egen jord. Vi känner oss redan som vänner. När vi lämnar lägret ser vi att någon har lämnat en stor fin pumpa i vår bagagelucka. Ibland blir bilen överfull med grönsaker berättar Ivonete som ofta kommer hit.

Två dagar senare besöker vi Veracels fabrik, de som planterat träden. Redan på väg dit har naturen förvandlats till ett enda enhetligt täcke av eukalyptus i militärraka rader. Vi skymtar fabriksskorstenen insvept i ett räkmoln medan enorma 30 meters lastbilar paraderar förbi överlastade med stockar. I entrén måste vi först se på en säkerhetsfilm som mest liknar science fiction, det känns lite skrämmande. Vi bemöts artigt och reserverat. Jag måste ändå erkänna att jag inte riktigt tror på vad de säger. När vi talar om en jordbrukare som hamnat i väldiga problem tack vara företaget, stelnar de till och kallar på förstärkning. Tonen blir fränare.

Det är ingen tvekan om i vilken av de två världarna jag känner mig mest hemma.

Hemlösa avhysta på grund av fotboll

Det är kaos framför domkyrkan i São Paulo. Det är stadens födelsedag, både borgmästare Gilbert Kassab och guvernör Geraldo Alckmin skall besöka mässan, men de boende i Pinheirinhos har inget att fira, de har just förlorat sina hem. Polisen bemöter aktionen mycket hårdhänt, till och med barn som deltar med sina familjer drabbas. Men det som aktivisterna är mest upprörda över är hur våldsamt och oförberett själva avhysningen genomfördes.

Fallet Pinheirinhos är lite speciellt. Det är ett område som ockuperats av 1873 hemlösa familjer i De Taklösas Rörelse sedan åtta år. Ägaren är anklagad för flera brott och äger troligen inte området. Ett beslut att avhysa de boende har stoppats av en domstol. Den federala regeringen har också reagerat och lovat att lösa situationen.

Men detta stoppar inte Alckmin, tidigare presidentkandidat och medlem i Opus Dei. Han har tidigare visat sig vara mycket hård mot olika sociala rörelser. Han struntar i domstolens beslut och tar gärna strid mot den federala vänsterregeringen. 


När polisens musikkår sedan spelar några glada låtar efter mässan ställer sig några aktivister framför dem och protesterar ”Militärpolisen det egna folkets förrädare”. 


Jag såg de våldsamma scenerna från avhysningen när förtvivlade kvinnor grät sedan de förlorat allt hemma hos Meiry och Miguel. De berättar att rädslan för fler avhysningar nu sprider sig i staden.Ledningen för det läger där de själva bodde förut har sökt upp dem och bett om hjälp. Detta trots att denna ledning för fem år sedan närmast tvingade dem att lämna lägret.

Fotbolls-VM i Brasilien 2014 börjar sätta spår i ekonomin, spekulationerna i fastigheter och mark har börjat skjuta fart. I São Paulo som styrs av högern har delstaten börjat sätta press på innevånarna i de fattigare kvarteren. Flera bostadskvarter hat utrymts under våldsamma former, enklare hus i innerstaden utsätts för rivningshot. Folk med lägre inkomster skall flyttas ut till periferin.

Liknande konflikter seglar nu upp i alla de städer som kommer att svara för arrangemang under VM. När polisen i Rio ockuperade flera favelor är detta också en del av förberedelserna.

Tillbaka till Viamao

Jag var på de jordlösas bosättning Filhos de Sepé första gången 2003 och sedan 2005. Den gav en blandad eftersmak, den var enorm men kändes inte som en fungerande enhet. De hade två problem, dels var den stor, 9000 ha, dels hade den erövrats utan ockupation. Detta gjorde att det var svårt att skapa en organisation för det 500.talet familjer som plötsligt hamnat där. Det enda roliga jag såg där var att de använde karpar i risodlingarna för att sköta dem på ett organiskt sätt, fiskarna åt ogräset och blev sedan själva uppätna.

Nu bekräftar Sidney Santos problemen för mig. DE hade också problem med att några helt olagligt arrenderade ut sin jord och sedan arbetade på andra ställen. Risodlingarna var heller inte ekologiska rakt igenom. Detta löstes genom att myndigheterna körde ut dem som arrenderat ut jorden. Efter det började bosättningen fungera bättre. För tre år sedan fick de ordning på ett kooperativ, som nu börjar ge frukt. De har ett bageri, en liten verksamhet med just frukt och säljer nu ris, som är helt igenom ekologiskt odlat, utan gifter eller konstgödsel.

På en grannfazenda odlade de ris i enorma monokulturer, det kostade 100 kronor per 50 kilosäck att framställa och det var ungefär så mycket de kunde sälja den för. MST producerade nu sitt ekologiska ris för 70 kronor säcken och kunde sälja det för 130 eftersom det var organiskt. De framställde visserligen bara 100 säckar per ha mot det konventionella jordbrukets 140, det fanns alltid lite mer ogräs i fälten. Men de slapp betala dyrt för alla gifter och dessutom slapp de bli förgiftade. Dessutom spred de inga gifter till andra människor.

Nu börjar de tjäna skapligt, en minimilön och har dessutom mycket mat i sina åkrar och odlingar. Fast de behöver tjäna lite mer, för det krävs att de utvecklar fler lokal industrier som kan ge jobb åt ungdomarna så att de stannar. Se exemplet COOPAN.

Karpen har de inte kvar i odlingarna, fåglar och rovdjur kom och kalasade och fälten var långt hemifrån så de kunde inte skydda fiskarna. Men nu har de ett nytt projekt på gång, Pekinganka. Det är den blide mannen  Hilario Welter som driver detta. Han är något av en uppfinnare, ankan äter ogräsfröna och sedan spillet efter risskörden, det är mycket som inte används säger han. Sedan blir den till fest på middagsbordet. Det finns så mycket att upptäcka säger han och ler vänligt.

Calazans, en härlig herre

Daniel Calazans är en av dem jag haft kontakt med sedan många år, facklig ledare på Scania i São Paulo. Han är också aktiv i den svarta rörelsen och i sociala aktiviteter för gatubarn och barn i riskzonen, ett projekt som arbetare på Volkswagen i Tyskland och Brasilien driver tillsammans.

Calazans är radikal, men han är trogen PT. Han talar med Gramsci om att erövra de politiska hegemonin i Brasilien, övergå från representativ demokrati till deltagande demokrati, sprida industri och kunnande över landet. Själv kommer han från Bahia och det märks på hans hjärtlighet. Själv kommer han från mycket tunga förhållande, slummen de första 20 åren. Nu har han studerat antropologi, juridik, ekonomi och statskunskap på universitetet. men när han lämnar Scania och det fackliga arbetet, vill han gå tillbaka till de sociala rörelserna, han glömmer inte sitt ursprung bland de som nästan inte hade ett hem.

Han håller med om att både fack och sociala rörelser varit passiva under Lula, man har inte velat förstöra hans projekt och regering. Allianserna har varit mycket breda. Men skulle det behövas skulle vi ut på gatorna igen skrattar han. Snart kan vi också ta ett steg vidare, när vårt projekt är mer förankrat. Och så vill han komma till Sverige och möta facket på Scania hos oss

Estrella da juventude (Ungdomens stjärnor)

Estrella da Juventude, bandet som kom igång genom ett märkligt samarbete mellan MST:s vänner i Sverige, speciellt Anna och Johanna som just då var i Brasilien, Bagunçaço, Kiriaka från Göteborg och MST i bosättningen São Sebastião de Uitinga i det inre av Bahia.

Numera deltar de på MST:s alla större sammandragningar i Bahia och på fester i trakten, det finns också en ungdomsgrupp. Ikväll spelar de för att hedra min närvaro i bosättningen. I början spelade de ganska yxigt, inte tight och inte heller svängigt, snarare stolpigt som om de vore svenskar. Jag funderade på om det helt enkelt var en så stor skillnad mellan dem här i det torra inlandet och en lite mer avvaktande kultur och kustlandets mer livsbejakande sensuella och fuktiga.

Men nu hör jag det oregelbundna i de underliggande åttondelarna, som skapar den där spänningen.  Motrytmerna dras som järnfilspån till pulsslagen, magneter som gör att rytmen blir tung och exakt. De har lärt sig.

De står uppställda som till fältslag, i en strikt formering. Inga danssteg, inte ens ett leende. En sådan enorm skillnad från Bagunçaço, där alla dansar hela tiden, uppfinner nya danssteg. Trummorna höjs i luften eller gör sin egen dans. Och så leendena, eller skall vi säga de ständiga förförelseförsöken från scenen.

Publiken är likadan, inga applåder, ingen dansar. Vad är detta? Blir man inte profet i sim hemstad eller är det så att det arbetstunga livet här inte inbjuder till lek? Jag blir nästan beklämd, tar upp applåder efter låtarna och få visst artigt gensvar. En tjej som går runt och fotar tar några hoppsansteg när hon rör sig. Jag hänger försiktigt på och hänger på rytmen med några steg. Då hörs förtjusta skratt bakom min rygg och faktiskt hänger några på med lite dans. Stämningen lättar och bandet får lite välförtjänta uppskattande applåder efter sista stycket.

Meiry och Miguel

Det är så trevligt att komma tillbaka. Meiry och Miguel träffade jag för tio år sedan hos de Taklösa här i São Paulo. Meiry var entustiasten, henens Miguel var inte med på ockupationen, hängde på efterhand, lite tveksam. Det är väl minst fem år sedan de tvingades flytta, narkotikatrafiken hade tagit över och de var hotade. Som de sista av 12 aktivister flydde de sent en natt.

Efter det var Meiry ganska dyster, hon lämnade PT, tyckte Lula svek, var på väg in i PSoL, men tyckte inte om dem heller. Hon började studera, har nu en universitetsutbildning i pedagogik genom MST, trots att hon var analfabet innan ockupationen. Nu tycker hon att Lula trots allt gjort en hel del bra för Brasilien, den bästa president vi haft.

Nu ser de gladare ut. Det är Miguel som blivit medlem i PT, driver en organisation för att hjälpa olika grannskapsorganistioner vid sidan av sitt arbete som chaufför. Han har till och med fått förfrågan från den gamla ockupationen om hjälp. Just idag ser vi hur ett annat läger drivits ut med våldsamma medel. Detta trots att en domare gett dem rätten att vara kvar och processen för att ge dem rätten att bo kvar kommit långt. Men guvernör Alckmin från PSDB (socialdemokrater kallas de ) har gått allt längre åt höger.

De plockar fram den gamla ritningen från hur lägret skulle förvandlas och fylls av minnen. Vi ser på en video från lägret, det rinner tårar i Meirys ögon. Det var en så viktig tid, bägge lärde vi oss så mycket, det var avgörande för vårt liv.