Geronimo. min idol

Det finns musik och musik. En del musik gör mig lycklig genom att vara bra, tala om det som ligger närmast mitt hjärta, uttrycka det som verkade omöjligt att förklara eller förstå. Men den musik som lever allra starkast för mig är den som skapar ett sammanhang.

Jag minns en liten klubb nere i Österrike när jag bar 17 år. En liten orkester gjorde stor underhållning för mig, fast det bara var joddling, skämt och gott humör. Men alla vi som var i lokalen kände oss delaktiga, skrattade och sjöng med. För mig var det som en skattkammare öppnade sig, så här gott kan vi ha det tillsammans.

Igår lyssnade jag på Geronimo här i den långa trappan upp till Pagador de promesas kyrkan i Salvador. Vi kom tidigt och det behövs om man skall se bra. Efterhand fylldes det på med folk och drygt en timme efter utsatt tid började Geronimo sjunga med hes röst, några sånger från Candomblé religionen här och hans band kompade stillsamt. Geronimo själv, lite fyllig klädd i ett skynke och en fjäder i håret. Sa brakade det loss, Filhos de Ghandi, karnevalsgruppen, skred nedför trapporna och fick det hela att gunga till. Geronimo berättade deras historia. Det var stuvare i Salvadors hamn som ville visa lite av Candomblén på¨gatorna. De tyckte att Ghandi var en just kille, detta var 1948, märkesåret. Svart kultur avenyerna under karnevalen, men de smög sig fram på andra ställen. Vilket härligt tryck.

Sedan de gått vidare dök det upp andra gästartister, en gatupoet med två feta kompmusiker, en spelade vattenslangstrumpet och hade ett ilsket rött pipskägg. Sedan fick vi se Jota Veloso, en mycket söt poetissa, den riktigt duktiga sångerskan Vanja Bastos och till slut Samba de Roda legenden Raimundo Sodré som fick hela publiken att resa sig upp och dansa.

Visst är det härligt att Geronimo så generöst släpper in gästartister, men den härligaste är den stämning som Geronimo lyckats skapa. Publiken är med, dansar och sjunger. Det hela är improviserat efter bästa Bahia stil. Plötsligt dansar det in en slagverkare i orkesterns som verkat fått spel, han dansar vilt. Trummisarna byter av varandra hela tiden. Keyboardspelaren som är en gigant sitter blixtstilla utan att vare sig le eller röra sig, men han hamrar så man vill hoppa. Allt är så generöst, och så har Geronimo hållit på varje tisdag i fyra år, utan att ta betalt. Ge honom Nobelpriset, fast jag vet inte i vad, Medicin, Litteratur eller Fredspriset.