Med skonare över bukten

Escunar, så kallas de rätt snygga träbåtar som gör rundturer med turister över Bahia-bukten. Det är riktigt turistiskt, en hel flotta kör ungefär samma sträcka, lägger till vid två stränder på två öar, Ilha dos Frades och Ilha itaparica. Men det är så enormt vackert och skönt så man får stå ut. Idag reste vi hela högen svenskar.

Ilha dos Frades (munkarnas ö) var förut helt övergiven på vår sida. När jag för tio år sen åkte båt hit simmade vi i land till en nästan öde strand. Tio år senare får vi stiga iland på en pir och betala 50 centavos för att komma i land. Hela stranden är full av ett batteri med solstolar framför en lång rad av serveringar. Under en och en halv timme lever stranden upp varje dag när båtarna kommer, det är som om de väntar en invasion. Massor med försäljare cirklar runt oss, tusimen har verkligen lyckats förstöra denna Robinson Cruse strand. Med sorg lämnar jag stranden, under ett strilande duggregn.

På nästa sträcka dyker det upp en ett litet glatt sambaband, som leder oss i de vanligaste samborna. De har glädje och energi, solen tittar fram och jag lämnar min bok. Jag ser hur ljusen tänds i mina vänners ögon och blir glad.

Nästa strand är över förväntan, vi slipper den överbefolkade Punto de Areia och hamnar istället på en riktigt trevlig servering, god mat i en smakfull enkel miljö. Frukt och moqueca och sen en stund i hängmattan. På vägen tillbaka till Salvador sitter vi i fören, mätta och nöjda. Solen glittrar i vattnet och en lätt bris svalkar oss. Ibland får vi några saltstänk i ansiktet, medan vi ser Itaparicas gröna stränder glida förbi. Ibland (dock sällan) är det gott att vara turist.