Sambakonsert
Idag den 8 december var jag på sambakonsert. Marilene de Castro kom fram för några år sedan som en barfotaflicka från landet, en urkraft men ändå oskyldig och oerhört söt. Nu har hon vuxit till sig, fick barn för tre månader sedan och är inte längre samma oskyldiga väna varelse. Nu är det mer kraft men inte riktigt lika smittsamt. Hon har ett härligt band med sig, inte jämntjockt utan varierat. Det är riktig samba de roda, Bahias traditionella musik. Leve den folkliga musiken ropar Marilene och jag håller med. Det är så härligt fräscht och medryckande, publiken sjunger med lyckligt, jag med.
Intressant att jämföra med bandet före som också spelade samba men mycket mera jämntjockt och kralligt. Som om ljudstyrkan skulle ha betydelse. En stor kraftig sångare som mest är ljudstark.
Musik är inte bara musik där finns också klasser och sociala traditioner. Joselito Crispim berättade för mig att många konsertlokaler vill ha en medelklasspublik. Därför är de rädda att slippa in människor av folket för att förstöra sin image. I Brasilien räknar man med 5 klasser A överklass, B medelklass, C de som har näsan över vattnet, D de lite fattigare och E de ”miserabla”. Det var tydligt att de som gick på denna konsert inte var medelklass, där serverades bara öl och grillpinnar och nästan alla var svarta. Samtidigt kostade entrén mer än 100 kronor så man kunde inte vara hur fattig som helst. Eftersom det var samba de roda och inte pagode (som urspungligen kommer från samba de rosa men är lite mer vulgär) var publiken lugn och fin och inte bråkig som på en pagodekonsert.
Det är ont om sådana här folkliga fester eftersom arrangörerna antingen satsar på den betalstarka medelklassen eller på dem som dricker mycket öl. Heder åt Joselito och arrangörerna som satsar så här.
Idag den 8 december var jag på sambakonsert. Marilene de Castro kom fram för några år sedan som en barfotaflicka från landet, en urkraft men ändå oskyldig och oerhört söt. Nu har hon vuxit till sig, fick barn för tre månader sedan och är inte längre samma oskyldiga väna varelse. Nu är det mer kraft men inte riktigt lika smittsamt. Hon har ett härligt band med sig, inte jämntjockt utan varierat. Det är riktig samba de roda, Bahias traditionella musik. Leve den folkliga musiken ropar Marilene och jag håller med. Det är så härligt fräscht och medryckande, publiken sjunger med lyckligt, jag med.
Intressant att jämföra med bandet före som också spelade samba men mycket mera jämntjockt och kralligt. Som om ljudstyrkan skulle ha betydelse. En stor kraftig sångare som mest är ljudstark.
Musik är inte bara musik där finns också klasser och sociala traditioner. Joselito Crispim berättade för mig att många konsertlokaler vill ha en medelklasspublik. Därför är de rädda att slippa in människor av folket för att förstöra sin image. I Brasilien räknar man med 5 klasser A överklass, B medelklass, C de som har näsan över vattnet, D de lite fattigare och E de ”miserabla”. Det var tydligt att de som gick på denna konsert inte var medelklass, där serverades bara öl och grillpinnar och nästan alla var svarta. Samtidigt kostade entrén mer än 100 kronor så man kunde inte vara hur fattig som helst. Eftersom det var samba de roda och inte pagode (som urspungligen kommer från samba de rosa men är lite mer vulgär) var publiken lugn och fin och inte bråkig som på en pagodekonsert.
Det är ont om sådana här folkliga fester eftersom arrangörerna antingen satsar på den betalstarka medelklassen eller på dem som dricker mycket öl. Heder åt Joselito och arrangörerna som satsar så här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar