Familjer

Vi var tillbaka på det lilla pensionatet i regnskogen, paradiset som vi kallar det. Philippe och Suelí driver det som ett kärleksprojekt, allt är omtänksamt gjort utan att vara lyxigt. Jag vill gärna hjälpa dem med att få fler gäster, lägger snart upp en hemsida. De var noga med att påpeka att de inte vill ha bortskämda gäster som vill komma till ett flott ställe. Helst bör de vara miljömedvetna och intresserade. Philippe och Suelí bor där med sina två söner, en fin familj. Här ser du dem precis under


Jag passar på att skriva lite om brasilianska familjer och då medelklassen som jag inte har så mycket över för. Det finns naturligtvis massor med härliga, men när jag satt nere på ett trevligt fik på stranden observerade jag två av dem jag har svårt för.

Framför mig satt två unga par, tjejerna var vackra och eleganta, killarna var lite mer lönnfeta. Detta var typisk brasiliansk övre medelklass. Ett av paren hade med sig en dotter i dryga tvåårsåldern. Men hon sköttes naturligtvis av en barnflicka, naturligtvis mörkhyad. Hon kammade flickan och satt sedan bakom henne vid matbordet medan de två paren åt. Den kärleksfulla och vårdande barnflickan höll hela tiden den lilla tjejen om ryggen, med total uppmärksamhet så att hon inte skulle ramla. När de vuxna skämtade med tjejen och hon inte förstod var barnflickan där och kliade henne försiktigt på ryggen så att hon inte skulle känna sig bortkommen. Den eleganta mamman dolde sig bakom solglasögon, jag konstaterade att inte hon hade kontakt med sin dotter en enda gång. Pappan märkte jag inte heller, bara när han kallade på servitören, naturligtvis utan att se denne i ögonen.

Den andra familjen verkade mest se den lilla tjejen som en leksak som kunde säga roliga saker, kvinnan skrattade så att hon visade tänderna, men verkade inte heller bry sig. Jag undrar vilken person den lilla tjejen kommer att växa upp till.

Bakom mig firade en lägre medelklassfamilj semester i sin stuga. De hade rullat fram bilen, öppnat bakluckan och körde sedan upp stereon på maxnivå, sån där odräglig musik i timme efter timme. Ölen flödade, en grill var framme och sedan dansade och man förstrött och skrek efter hand allt mer energiskt. Familjen var inte lönnfet utan snarast helfet. Brassarna är fenor på att festa, men den här typen av fester har liksom förlorat sin glans för mig, men de verkar vara lägre medelklassens drömtillvaro.

De här borden ute i vattnet tar jag bara med som en rolig bild av strandlivet