WSF i Belem, min andra dag

Den stora och omtalade programpunkten är mötet mellan fyra vänsterpresidenter, Chaves, Morales, Lugo , Correa och de sociala rörelserna. Förväntan är stor, det gäller att vara ute i god tid för att få biljett. Jag frågar mig, blir det en dialog som det var tänkt, eller politikertal.

Tyvärr inleder inte de sociala rörlsernas talespersoner bra. Det bli officiösa tal, leve Kuba, leve Bolivia och mest retorik, inget innehåll

Faktiskt är Correa bättre, men han talar mes som en reonerande ekonom, några tankar kring socialismen och nyliberalismens kollaps. Lugo talar som den präst han är, vänlig, men inte så mycket intressant. Morales tycker jag är bäst, han talar om sambandetr med de sociala rörelserna, hur viktiga de varit, han talar till oss.

Chaves säger först skämtsamt att han inte skall tala längre än de andra, men han drar ut, skämtar en hel del, verkar vara förtjust i sin röst, berättar små anekdoter. Egentligen bara en sak som var intressant, det var i Porto Alegre som jag för första gången talade om socialism. Nu säger jag, jag är feminist. För att vara socialist måste man också vara feminist, annars fattas något. Sedan talade han tre gånger längre än de andra.

Joao Pedro Stedile från MST var sist. Han drog i så han blev röd i ansiktet, men han var bäste talare. Det här är inget möte, det är en process. vi det latinamerikanska folket vill se verklig enighet. Ni träffas på möten, äter gott, men inget händer. Vi alla länder är olika, Brasilien och Argentina är inte här, men vi har alla vår roll att spela, som i ett fotbollslag. Vi måste respektera våra olikheter, men nu krävs det handling, av er