Karnevalsflykten

Jag flydde trots allt karnevalen, bättre fly än illa dansa med med en stukad fot. Philippes och Suélis pensionat på Itaparica är ett bra val. Tystnaden är god men så drar man igång med dunka dunka i ett av grannhusen. Stillheten bryts för ett tag. Lite senare hör jag annan karnevalsmusik från ett annat hus, jag störs inte, bara lite behagligt bakgrundssorl. Så driver de upp ljudet lite och så hörs basen med jämna snabba kliv på ettorna. Direkt höjs min puls, i alla fall försvinner lugnet igen. Jag förstår äntligen varför denna nya karnevalsmusik är så irriterande, den skapar just stress. På karnevalsgatorna fyller den funktionen att få folk att hoppa upp och ner, ett slags tjuvknep att skapa tryck i musiken. Inte det riktiga trycket som beror på skickligt inflätade slagverk, komp och sång, där drivet i spelet gör oss lyckliga. Lägg istället på en tung monoton rytm i basen och skrik sedan till publiken att dansa så löser det sig är det nya receptet som egentligen bara kräver en kvalificerad ljudanläggning och en kraftfull röst.

Dunk, dunk dunk. Mangofrukterna faller som bomber runt. Jag ligger i hängmattan i Philippes och Suélis skog. Solen värmer, men ovanför lövverket vilket gör att värmen som strömmar ner är sval och behaglig. Någon har sagt att man kan dö av att få en mango i huvudet och jag kollar uppåt för att se om där kan finnas några frukter som skulle kunna krossa datorn. Jag tror att min egen skalle är för hård och att alla löven skulle dämpa tillräckligt.

Jag hittar en mango som inte har gått sönder av fallet, den visar sig också vara stark nog att chupa, alltså suga på. Jag biter ett hål i toppen och sätter sedan in den i munnen, nästan som en napp eller en intrabokal näringstillförsel. Det gäller att suga lite, men framförallt skall man massera frukten och föra näringen upp till munnen. Som härliga söta duschar strömmar saften in i min mun. Solmogen mango har en sån rik mättad smak, kommen från den värdiga styrkan i ett väldigt mangoträd, som hela den samlade växtkraften i tropikerna. Mina fingrar rör sig i cirklande rörelser över fruktkroppen, de skapar en egen rytmik. Den improviserade dansen över den gula konliknande frukten för med sig ett behagligt lugn. Det finns andra sätt att äta mango, raffinerade tekniker för hur man kan skära sig förbi den massiva kärnan. Men att chupa mango är godast, enda risken är att skalet går sönder och man får svåra fläckar på kläderna, Efteråt känner jag mig lika lugn som sköldpaddan utanför mitt lilla hus som mumsar på en mango den med


Karnevalssöndagen regnar det, ett ihållande regn som ger ett lugnande sorl när det slår mot bladen. Jag njuter i hängmattan, det är bra så håller de inte på med sitt oljud i husen, säger Philippe. Två minuter senare hör vi ett öronbedövande oljud utanför muren. Det är comdominion som har karneval i regnet, skrattar Philippe. De har hyrt en ljudbil (trio) och nu hoppar de runt i regnet. De ville ha mig med skrattar han, men jag sa nej!

Condominio här på ön är de inhägnade områden sommargästerna har byggt. De har höga stängsel runt med en vakt i entrén. Sen har alla sitt hus därinne med egen tomt. De bor där bara någon vecka varje år, karneval eller jul. De kan komma långt ifrån, med de har råd. Kanske har de flera hus och överallt måste dessa medelklassmänniskor ha vakter.

Tisdagen som skulle vara sista karnevalsdagen (fast nu är det visst karneval onsdagen också) åker jag tillbaka till stan. När båten närmar sig land ser jag att det ligger sex enorma kryssningsbåtar vid kajen. Det verkar som om karnevalen klarade sig utan mig.