Vrickad och stukad

Det finns många hål i gatorna i Brasilien, jag har just fallit i ett. Den lilla gatuserveringen vid bussstationen i Belém var så mysig och enkel. Jag beställde ett grillspett och en öl vid kassan och gick glad i hågen för att sätta mig. Ned från trottoaren och ned till närmsta bord. Vad jag inte såg var att nedanför trottoarkanten låg ett flera decimeter djupt hål, jag steg på kanten. Mina armar flaxade iväg liksom min väskor. Vad hände? Det högg till kraftigt i vänsterfoten. Anade jag småleenden hos bargästerna, dessa gringos.

Sjukvårdsmottagningen i Santarem var smäckad med folk, den låga smutsbruna lokalen var inte inbjudande. På väggarna kakel och puts i beiga, gula och mattgröna färger, tänkte jag tanken på slakteri? Först skulle jag registrera mig, sen in i nästa rum. Jag vände nästan, det var som en krigsscen. På britsar längs väggarna låg människor och kved, inne rummet satt folk med dropp eller i rullstolar. Rummet var proppat, stämningen var låg, de flesta såg ganska uppgivna ut, slitna av hårda liv.

Nästa kö var en stolkö fram till nästa disk, där tittade man i mina papper och min remiss. OK, gå till nästa disk, sa han och skrev en kråka. Nästa kö var mer diffus och väl framme verkade man inte så intresserad av mig. Till slut tog man hand om mitt papper och efter en del diskussion berättade man att läkaren inte hade kommit ännu, så det var bara att vänta.

Men jag skulle ju röntgas först? Ännu mer diskussion, sen bad man mig gå ut i korridoren och söka upp röntgen, En sur kvinna bakom disken hänvisade mig in i en mottagning, som skickade mig tillbaka till den sura kvinnan i röntgen. Denna sa att jag fått fel påskrift av mannen i kö nummer två. Jag måste tillbaka dit. Men nu satt det ingen i den disken, jag väntade. Han kommer snart, sa en vårdare.

Då hittade jag henne som verkade vara bossen. Hon följde med mig till röntgen och placerade mig på en stol. Efter ett tag ropade man upp Legonor, mitt namn hade blivit kraftigt förvanskat på vägen. Nu gick det ganska snabbt, kanske var det gringoeffekten, även om kvinnan i röntgendisken verkade ännu surare. Röntgenkillen var vänlig. Läkaren hade också äntligen dykt upp. I Brasilien är den offentliga vården gratis, även för gringos, men läkarna har privata mottagningar där de fördrar att vistas även om de har offentliga anställningar. Här gick det på löpande band, upp på britsen, muttrade han. Sedan ordinerade han snabbt antiinflammatoriska tabletter, en kraftig stövel för att fixera foten, inte gå på foten på tio dar och kryckor. Känns nästan som overkill. Så nu hoppar jag runt i djungeln på mina kryckor, stöveln är riktigt elegant, fast dyr