Personligt

Jag har legat förkyld i tre veckor och inte orkat arbeta så mycket. Då blir det tydligt i vilken utsatt situation jag lever i, speciellt i dessa tider med kraftigt försämrat arbetslöshets och sjukdomsskydd. Men det är inte det jag tänkt ta upp i detta mycket privata inlägg.

Jag kallar mig journalist och aktivist, vilket betyder att jag försöker använda mitt skrivande till att lyfta fram sociala problem, berätta om sociala rörelser och samtidigt se hur jag kan stötta dessa sociala rörelser. Jag har ingen fast inställning, vilket jag till och med tycker är bra. Under fem år arbetade jag som producent på den mycket hedervärda Friteatern, en teater som verkligen försöker stå för sin målsättning, att försvara den lilla människan. Därefter var jag under fyra år volontär för Latinamerikagrupperna i Brasilien, en minst lika hedervärt uppgift. Ändå var det något som skavde, ett beroende av strukturer och bidrag som på något sätt tvingade in oss i hörn. Nu är jag frilans, kan göra precis det jag vill och precis det som jag tycker är viktigt. Jag har till och med kunnat överleva på detta, levt ett spännande liv och känt att jag rätt ofta gjort vettiga insatser.

Jag är inte emot att arbeta i ett kollektiv, känner till och med att det skulle vara oerhört skönt att arbeta tillsammans med folk med samma inriktning. Det som verkligen kändes när jag låg där utslagen förra veckan var hur mycket jag fortfarande famlar i luften. Den gränslösa tillvaron är inte lätt, jag tror att jag gör viktiga saker, men ibland kanske jag håller på att uppfinna hjulet. Andra gånger kan det kännas som om jag lägger ner oerhört mycket arbete på något som kanske egentligen är hopplöst.

Sen finns det en sak till som komplicerar ytterligare för mig, detta att lyckas, att göra något som skulle kunna liknas vid karriär. Det känns faktiskt som en frestelse, att skriva en bok som verkligen säljer, eller att göra reportage som slås upp i stora tidningar. Jag kallar det verkligen en frestelse, för jag ser hur detta skulle kunna prostituera mig. Det som slår, det som många vill läsa är ofta inte det som verkligen beskriver en verklighet. Det är ofta det som kan verka häftigt och kittlande, men är inte det som är viktigt.

För mig gäller det att ha en kompassriktning, att känna efter vilken problematik som är viktig att lyfta fram. Det är extra intressant att försöka göra det i Sverige, inte bara i Brasilien. Just nu handlar det för mig om avvecklingen av det sociala skyddsnätet och om hur invandrargrupper organiserar sig i Sverige. Det är inget som tidningar bryr sig om, det är ett arbete som kräver tid, att ett tag försöka leva tillsammans med utsatta människor och deras organisationer. Sen gäller det att intressera media för detta, utan sensationsförsök.

Jag är öppen för alla förslag och kontakter, också för diskussion och samtal. Till slut handlar det om att vi gemensamt skall våga försöka skapa och påverka vår framtid, något som känns allt mer väsentligt i dessa skenande kriser.