Ljuvliga Sofia Karlsson i Vita Bergen

Det var fullt redan flera timmar innan, men vad var annat att vänta. Finns det någon annan sångerska som lika självklart är den svenska folksjälen. Hon har en närvaro, värme, musikalitet och direkthet som når både unga och gamla. Bara en så sak, publiken i Vita Bergen kom från alla åldrar, vilket bara det säger något.

Efter detta jubel, så måste jag åter vädra en invändning. Denna gång svepte hon in i en fotsid klänning, med något glitter på vänsterarmen. Hon har bytt frisyr så att hennes hår ser ut som något vitt glänsande konstgjort dockhår. Hennes stackars musiker var utklädda i kostym och röd slips och hennes första gester var stora och svepande som om hon försökte göra en drottningentré. Det fungerade inte heller, relationen med publiken var först stel. Var hon nervös, eller försöker hon skapa en ny image?

Första gången jag såg henne nådde hon ut direkt med sin enkelhet och självklarhet. Litar hon inte på den längre, eller försöker hon framträda som kvinna enligt någon slags märklig schablon? Sofia, du är ju underbar som du är, försök inte leva upp till någon USA artistroll.

Efterhand under konserten blev det mindra av de där märkliga gesterna, bara en gång hovneg hon inför musikerna. Efterhand som mörkret tätande blev det intimare kring scenen. Du liv, av Dan Andersson var makalös och när hon kulade i Heldagskväll i Timmerkojan var det bara fest, nästan lite överjordiskt.