Kriget mot de fattiga i USA och Sverige

Utdrag ur en längre artikel i ett viktigt ämne, läs mer här

Rosemary Williams (t.v.) var den första i USA som ockuperade sitt eget hem när banken ville ta det.

Privatiseringen av offentliga hyresbostäder som lett till ökad hemlöshet i USA är sedan länge på gång.– I USA finns det nu 37 miljoner fattiga och 3,5 miljoner hemlösa, nästan hälften av dem är barn, 6.000 förlorar sitt hem varje dag, säger Jennifer. Detta började långt innan bolånekrisen, det är en medveten strategi. Redan under Clinton begränsades tiden man kan ha socialbidrag till fem år. Alla dessa åtgärder gör att folk fastnar i fattigdom. Det är bara genom stöd och utbildning som folk kan lämna fattigdomen, som ni gjorde i Sverige, som vi såg som ett föredöme.

Jennifer tror att OECD, som länge tryckt på för försämringar i den offentliga välfärden, ser det som en viktig skalp att Sverige nu kraftigt skurit i välfärden. Då finns inga föredömen att ta efter längre. Istället har det amerikanska systemet kommit att ses som en modell, trots dess förödande konsekvenser.

Jenny Fjell startade RESURS, nätverket för sjuka och utsatta. Hon ser också dessa likheter. Men mest blir hon imponerad över PPEHRC:s arbete och ber om råd hur de kan utveckla sitt arbete i Sverige.

– Vi börjar alltid med de konkreta fallen, svarar Rosemary. Vi stöttar de utsatta och hjälper dem på olika sätt. I Minneapolis hjälper vi till med tillfälliga bostäder, mat och kläder. Familjerna har hamnat i traumatiska situationer när de måste lämna sina hem, sedan kan vi börja med kampen. Det gäller att se likheter och inte fastna i rasismens fälla.

– Nästa viktiga steg är medvetandegörandet, fortsätter Jennifer. Vi utbildar i ledarskap och om de mänskliga rättigheterna. I USA kan vi inte tala om socialism, men boende, mat, kläder, sjukvård och skola är universella mänskliga rättigheter och för oss är det socialism. Det viktiga är att folk inte ser sig som lata eller dåliga utan att förstår att det är systemet som är fel.

För Jenny stämmer detta precis med situationen i Sverige. Många av de sjuka skäms och vill inte tala om sin situation. De lägger skulden på sig själva, då är ett viktigt steg att helt enkelt träda fram och berätta. Det finns en annan likhet med situationen i USA.

– Jag kan inte förstå varför det skall vara så svårt för tidningar och andra media i Sverige att berätta om vad som händer med de sjuka nu när sjukförsäkringen kraftigt försämras, säger Jenny. Jag har försökt så många gånger, tror de inte oss, eller vill de inte?

Rosemary bekräftar att det är likadant i USA. Alla stora medier kontrolleras av de krafter som vill ha större sociala skillnader och mindre ingripanden från samhället. Detta märks tydligt i debatten om ett nytt sjukförsäkringssystem, säger hon.

– Medier sprider hemska lögner om Obamas mycket begränsade förslag. De säger att ens dotter kan tvingas till abort när hon är i skolan. Amerikaner har blivit politiskt naiva och har lurats att tro på att man får skylla sig själv. Jag vill inte betala skatt för att hjälpa dig när du är sjuk, säger man öppet på de möten som ordnats. Vår individualism är förskräcklig och destruktiv.

Rosemary, Jennifer och Jenny enas om att det är mycket viktigt att träffas för att lära sig mer och vill gärna fortsätta med något samarbete. Det är bara med solidaritet som världen kan förändras.

– Än en gång, det viktigaste är att vi inte låter oss spelas ut mot andra fattiga. Krisen är en möjlighet till organisering och sociala framsteg. Kan vi inte organisera oss finns det en klar risk att fascism och främlingsfientlighet tar över, slår Rosemary fast.