I de stolta männens land

Jag flyger ner över Nigers huvudstad. Först detta ökenlandskap med flodfåror som minner om en tid då det fortfarande flöt vatten här. Sanden ser ut som snö och lrar mig nästan. Närmare staden börjar träden dyka upp, först so enstaka träd vid något underjordskt vatten. Sedan mer allmänt, som knottrorna på en huttrande hud. Närmare floden kommer plötdligt ett buskage och så täta fält med grönsaker vattnade med kanaler. Niamey består av lådor som tändsticksaskar, tätt smmanfogade med några enstaka träd. Jorden är röd och bränd, men det är vackert.

Ougadougou, Burkina Fasos huvudstad har flyplatsen i ena änden av storgatan. Byggnaderna är låga och under konstruktion. Det är hett på parkeringsplatsen utanför, men inte så tryckande eftersom luften är torr. Det är vänligt och stillsamt ett gäng män omger oss för att se om de kan hjälpa till. Det räcker inte att säga nej. Så hämtas vi av en minibuss och tas emot vänligt skrattande, det känns som en förmån att få komma hit. De högsta husen i stan är två våningar, gatan är frikostigt bred, på bägge sidor är det gott om plats fram till husen. Här finns ingen tät stenstad, trafiken består till stor del av mopeder och cyklar, ingen stressar, trafiken flyter lätt med lugnt i denna 1,6 miljoner stad. Människor är vänliga och skratta lätt, varje samtal blir lättsamt, franskan är behagligt långsam. Det är gott att vara här, i öknens utkant. I de stolta männens land, som Burkina Faso betyder