På Lucia gick vi ett gäng barn och vuxna runt på gården. Vi sjöng och delade pepparkakor innan vi samlades vid en vårdkase och hörde en av våra fastighetsskötare dåna ut ”Jul, Jul strålande jul” från en balkong,
Jag har talat med flera kulturarbetare om vilket kulturmörker som råder i Sverige. Inte ens oppositionen lyckades elda upp någon indignation under kulturdebatten, ännu mindre fanns där några visioner.
Vad är det som händer med ett land i miljö, finans, klimat och skulle jag säga socialkris? Låt mig använda ett begrepp som inte så många verkar vilja tala om kapitalism. Grunden i den är att det behövs en ständig tillväxt, utan den går inte ekvationen ihop. Vi måste använda mer energi, mer naturresurser. Nu är det tredje världens naturresurser man vill åt för etanol, pappersmassa och annan produktion. Den föder också en mentalitet, mycket vill ha mer. I Brasilien märks detta på elitens allt mer bittra kamp mot de sociala rörelserna, mina vänner i de jordlösas rörelse uppfattar att de som har den ekonomiska makten helt vill utplåna rörelsen, för den hindrar deras möjligheter att bli ännu rikare. Här i Sverige ser jag hur denna girighet märks när kommunen realiserar ut våra gemensamt ägda bostäder så att några kan göra ett klipp. De boende som inte vill vara med om detta utsätts för hatkampanjer. Inget verkar göra folk mer upprörda än att förlora chansen att göra sig en hacka utan att behöva arbeta. Klimatet vill vi värna om, men om det skulle kosta något blir folk rasande, som märkligt nog i det torkdrabbade Australien.
Vad är det för hål vi har i själen, nu ser vi alla hur julens enda glädje verkar vara att kunna köpa ännu fler prylar. Vad är det vi ger till våra barn?
Jag ser sönderstressade barnfamiljer runt mig som inte har tid att vara med i något utanför familjen, bara för att kunna köpa fler klappar. Vilka livsvärden är det som är riktigt viktiga. Nog skulle det kunna vara att tillsammans med sina barn göra saker som bygger gemenskap. Då menar jag inte bara den barnkultur, alltså saker för barnen att se på, som nu verkar vara det enda som prioriteras. Jag menar saker man gör tillsammans. Jag tycker till exempel att det var mycket trevligare när vi gick runt gården tillsammans. Mitt minne som barn var att de saker som de vuxna gjorde för eller tillsammans med oss var mycket starkare än de gånger vi som söta barn skulle framträda. Det var i dessa gemensamma manifestationer som jag hittade livsvärden, något att använda mig av i mitt liv som referens.
Nu på söndag den 20 december kl 19 skall vi genomföra en något vi kallar lucköppning här på vår gård. Det är ingen stor sak, men att sätt att se på vår närmsta livsmiljö med andra glasögon, en liten händelse med kultur inblandad. Vill du komma hit är du välkommen, ring mig på 08-640 0618.
Samtidigt har jag bestämt mig för att ställa upp i vår bostadsrättstyrelse, för att kunna pröva hur kultur kan användas i föreningen. Ja, det är ett HSBhus, men byggt som bostadsrätt med andra syften än att berika de boende. Det är ju inget fel med tanken på att förvalta gemensamt. Än så länge finns här inte den bostadsrättskultur som i första hand går ut på att värna värdet av den egna bostaden och hålla andra människor borta. Jag hoppas istället att vi kan utveckla det gemensamma, jag tror det är livsnödvändigt,.
Jag har talat med flera kulturarbetare om vilket kulturmörker som råder i Sverige. Inte ens oppositionen lyckades elda upp någon indignation under kulturdebatten, ännu mindre fanns där några visioner.
Vad är det som händer med ett land i miljö, finans, klimat och skulle jag säga socialkris? Låt mig använda ett begrepp som inte så många verkar vilja tala om kapitalism. Grunden i den är att det behövs en ständig tillväxt, utan den går inte ekvationen ihop. Vi måste använda mer energi, mer naturresurser. Nu är det tredje världens naturresurser man vill åt för etanol, pappersmassa och annan produktion. Den föder också en mentalitet, mycket vill ha mer. I Brasilien märks detta på elitens allt mer bittra kamp mot de sociala rörelserna, mina vänner i de jordlösas rörelse uppfattar att de som har den ekonomiska makten helt vill utplåna rörelsen, för den hindrar deras möjligheter att bli ännu rikare. Här i Sverige ser jag hur denna girighet märks när kommunen realiserar ut våra gemensamt ägda bostäder så att några kan göra ett klipp. De boende som inte vill vara med om detta utsätts för hatkampanjer. Inget verkar göra folk mer upprörda än att förlora chansen att göra sig en hacka utan att behöva arbeta. Klimatet vill vi värna om, men om det skulle kosta något blir folk rasande, som märkligt nog i det torkdrabbade Australien.
Vad är det för hål vi har i själen, nu ser vi alla hur julens enda glädje verkar vara att kunna köpa ännu fler prylar. Vad är det vi ger till våra barn?
Jag ser sönderstressade barnfamiljer runt mig som inte har tid att vara med i något utanför familjen, bara för att kunna köpa fler klappar. Vilka livsvärden är det som är riktigt viktiga. Nog skulle det kunna vara att tillsammans med sina barn göra saker som bygger gemenskap. Då menar jag inte bara den barnkultur, alltså saker för barnen att se på, som nu verkar vara det enda som prioriteras. Jag menar saker man gör tillsammans. Jag tycker till exempel att det var mycket trevligare när vi gick runt gården tillsammans. Mitt minne som barn var att de saker som de vuxna gjorde för eller tillsammans med oss var mycket starkare än de gånger vi som söta barn skulle framträda. Det var i dessa gemensamma manifestationer som jag hittade livsvärden, något att använda mig av i mitt liv som referens.
Nu på söndag den 20 december kl 19 skall vi genomföra en något vi kallar lucköppning här på vår gård. Det är ingen stor sak, men att sätt att se på vår närmsta livsmiljö med andra glasögon, en liten händelse med kultur inblandad. Vill du komma hit är du välkommen, ring mig på 08-640 0618.
Samtidigt har jag bestämt mig för att ställa upp i vår bostadsrättstyrelse, för att kunna pröva hur kultur kan användas i föreningen. Ja, det är ett HSBhus, men byggt som bostadsrätt med andra syften än att berika de boende. Det är ju inget fel med tanken på att förvalta gemensamt. Än så länge finns här inte den bostadsrättskultur som i första hand går ut på att värna värdet av den egna bostaden och hålla andra människor borta. Jag hoppas istället att vi kan utveckla det gemensamma, jag tror det är livsnödvändigt,. 
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar