Edu Lobo

Foajén på Teatro Castro Alves är alltid en prövning för mig. Här möter jag den vita medelklass som jag för det mesta lyckas undvika. Kvinnorna är värst, med sina svindlande höga klackar, sin låtsade sofistikering och sin stank av parfym. Hyckeriets högborg är detta, ikväll använder jag för enda gången mina svarta lågskor. Sandaler släpps man inte in i, hur snygga de än är.

Jag skall se Edu Lobo, som siste man i den underbara kompositörsgeneration jag älskar, Chico Buarques partner på senare år i skrivandet. Edus mjuka röst har gett mig tröst många gånger när jag känt mig förtvivlad, hans lågmälda vackra kompositioner berättar att livet kan vara omsorg.

Så kommer han in på scenen, en äldre gubbe med kulmage. Min första tanke är "Karlsson på taket". hur skall detta gå? Han framträder sällan, det är därför jag missat honom, och det märks. Han står bara stilla med mikrofonen i handen framför det ljuvliga kompet, ibland vickar han på foten. Han enda uttryck är när han höjer på ögonbrynen, som för att markera, nu sjunger jag något viktigt.

Det känns som om det är hack i sången, han vilar mellan fraserna, som om han inte riktigt orkade med. Är detta verkligen samme musiker och sångare? Jag sluter ögonen och konstaterar, ja det är det, det är riktigt bra. Börjar förstå att det är hans brist på gestaltande och uttrycksmedel på scenen som lurar mig. Det blir helt enkelt stumt mellan fraserna, för det är dött i hans ansikte och hans kropp. Han är kompositör.

På slutet tar han upp sitt samarbete med min älskade Chico Buarque, plötsligt tycker jag att både orkester och Edu lever. Är det bara för att det är Chico som jag har en sådan personlig kärlek till? Kommer på att det också handlar om kompositionerna, de håller ihop text och musik mycket bättre. Det är detta Chico är så vidunderlig på och det är detta som nu lyfter Edu, publiken är också med. Chico är främst texter och Edu är främst musik, ändå är musiken nu mer spännande, inte lika avvaktande.

Men till och med den långsamma sökande Beatriz, som Monica Salamso gjort en fantastisk version av, fungerar bra med enbart pianokomp. Tack Chico igen, eller skulle jag säga samarbetet mellan två lysande kompositörer.

Jo Edu håller, när jag kommer hem njuter jag fortfarande av hans sånger som Adeus, fast jag kommer inte att springa benen av mig för att se honom nästa gång. Men han är väl värd att lyssna på, hans senaste skiva Tantas Marés är mycket bra med texter av Paulo Cesar Pinheiro och Chico.

Kolla här om för att se jämföra ert intryck av honom på scenen med mitt

När jag ser videon så känns det inte lika tomt. I verkligheten kändes det som om varje fras slutade med, Ja de var det. Vad kommer nu då?