Martnalia

Jag har inte blivit övertygad av hennes CDs, sympatiska men de har inte nåttfram till mig. När jag nu ser henne på min favoritscen Concha Acustica, undrar jag varför? OK, låtarna har låtit lite romantiska, hennes röst är inte de dår sågklingan, har ingen lyster, närmast lite raspig. Hennes suger in fraserna, ungefär som sin berömde far Martinho da Vila.

Det räcker med startlåten där hon är en av fem slagverkare på lådor, sitter i mitten, för att jag skall ge upp. En sådan värme, en sådan publikkontakt. Det är noll procent av vacker glittrig brud över henne. När hon dansar skakar hon inte på häcken utan dansen är afrikanskt nära jorden. Hon kliver mjukt fram, närmast som felsteg men kroppen är med hela tiden, inne från hjärtat.

Det är rymd över bandet på scenen, är kanske svårt att få med allt detta gungande eleganta i en liten platt CD-skiva. Gunget är mjukt behagligt och mycket exakt. Inledningen är Afrika efter hennes senaste turné men sen blir det samba, fast ganska lite hetsig samba. Det är så mycket kärlek på scenen.

Martnalia är inte där för att själv glänsa utan hon bjuder in oss. Slutnumret är så fint. Hon lägger ner mikrofonen, bandet lägger ner sin instrument, bara lite lätt slagverk kvar. De bildar en sambaorm medan vi i publiken helt tar över sången, var så god, lev vidare med glädje säger hon.