Uaua, min plats i sertãon

Uauá ligger i Sertãon, den mytiska halvöken som breder ut sig i Bahias inland tio mil från kusten. Torkan här är konstant, de regn som faller inträffar under det som är torrperiod vid kusten. Den förklaring jag tror på är att de regn som faller under Brasilien sommar- våran vinter – är mycket kraftigare och därför når in ända hit. Vinterregnet är mer förstrött.

Det växer mest förtorkade buskar och kaktus här, men när regnet kommer exploderar sertãon av blommor som bara väntat på ett tillfälle, som när en trollkarl trollar fram blommor ur ingenting . Det man producerar här kommer från tåliga träd som umbu och maracujá. Sisel är en kaktusväxt som man lärt sig utnyttja till olika textiler. Geten ersätter kon eftersom den tål mer och inte är lika skadlig för växtligheten. Grillat getkött är en delikatess här, mycket mer smakrikt än vanligt kokött. Getternas favoritmat är denna kaktus, palma som överlever all torka 

Folk här är kända för sin sega förmåga att överleva under tuffa villkor och just här i trakten utspelade sig en av de märkligaste episoderna i den brasilianska historien. Antonio Conselheiro var en märklig predikant som kring sig samlade tusental anhängare. De bosatte sig i Canudos, fyra mil härifrån. De kom att utmana den brasilianska staten som skickade en expeditionsstyrka hit för att näpsa dem. Just här i Uauá stod det första slaget som blev ett svidande nederlag för regeringen. Det krävdes ytterligare flera försök, till slut lyckades man genom att armén fick tillgång till det allra modernaste artilleriet.

Invånarna i det lilla samhället Canudos lyckades genom list och mod slå ner den välutrustade armén gång på gång. På det sättet blev Canudos en symbol för det folkliga motståndet och hans namn används av olika sociala rörelser. Både Canudos och Antonio Conselheiro förekommer i sånger, i MSTs bosättningar i olika folkliga manifestationer. Det märkliga är att denna historia är ganska bortglömd här. Enligt mina värdar är den helt bortglömd i Canudos, men vissa känner till den här i Uauá, främst konstnärer och artister.

Min naturliga fråga blev att fråga om ”Kriget vid Världens Ände”, den bok av Nobelpristagaren Vargas Llosa som just bygger på denna episod. Den boken kände mina värdar inte till trots att de var lärare i historia och geografi, slog häpet upp den på Internet. Jag rekommendetrar den, han drar visserligen på, men han gestaltar något av den vackra hejdlösa desperation som driver folk här

En annan märklig aspekt av Canudos var att man lyckades skapa en hygglig överlevnad för 5000 personer tätt sammanträngda i den stad som byggdes här i halvöknen, en bedrift som regeringen inte lyckats med sedan dess. Den kan sägas bekräfta de sociala rörelsernas tes. Fattigdom här är inte en naturlig följd, den är bara följden av ett orättvist samhälle.

Jag är här just för att studera ett av dessa nya exempel. Här har kvinnor skapat ett kooperativ för att förädla umbu frukten och de har lyckats. De har blivit accepterade och säljer nu sin produktion inte bara här utan också på export. De kallar det de håller på för Solidarisk Ekonomi, något som inte bara handlar om kooperativ utan också att hjälpa och stötta varandra i vardagen. Enligt den organisation de ingår i är det mer än en miljon brassar som arbetar inom denna ekonomi .

Jag får också chansen att besöka en liten by på landet som lyckats bygga ett enkelt mejeri. Esaias tar emot oss, en man med en sådan oemotståndlig värme. Här har vi bygget en liten bit av himlen på jorden. Vi är inte så rika, men vi har lärt oss umgås med naturen och lära av den. Hans lilla gård är välskött, till och med getternas inhägnader är sopade. Framför hans hus står vackra blommande buskar.

Detta är den vackraste platsen på jorden, säger Esaias. När solen sänker sig i väst är jag beredd att hålla med honom. Här finns en sådan säregen skönhet i stillheten och i de starka dofterna från träden och blommorna.

Sertãon är ofta omsjungen i sångerna, en romantisk plats. Det finns ett lugn och en skönhet här hos människorna som gör att jag börjar förstå hur man kan längta tillbaka till detta torkpinade landskap,