Jag fick reda på nyheten att Martin Schibbye och Johan Persson tagits tillfånga i Ogaden provinsen när jag satt på Addis Ababas flygplats. Under några dagar hade jag varit i den etiopiska huvudstaden och talat med oppositionspolitiker, de flesta av dem under hårt tryck från regimen. Etiopiens ende politiska bloggare Eskinder Nega hade jag intervjuat medan säkerhetspolisen stod utanför och bevakade oss. Jag var inte lika djärv som mina två kollegor, jag hade förut noga kontrollerat att jag inte skulle utsättas för någon fara, i allra värsta fall bara köras ut ur landet. Jag är lite för gammal och feg för att utsätta mig för samma risker som Martin Schibbye och Johan Persson.
Nu har det uppstått en märklig debatt i Sverige, de två journalisterna har ifrågasatts för att de brutit mot UD:s rekommendationer. Mattias Göransson på Filter som ställt i utsikt att de skulle kunna sälja ett reportage till honom har också ifrågasatts för att han skulle utsatt dem för fara.
Nu är det så att vi har en press som är alltmer strömlinjeformad, i en alltmer likformad agenda sprids ungefär samma nyheter i alla media. Fallet Ogaden provinsen är ännu mer intressant eftersom det var Lundin-Oil som Martin och Johan skulle undersöka, för den verksamhet som bedrivits där vår nuvarande chef för UD satt i styrelsen. UD har heller inte velat ställa upp med advokatstöd för de två svenska medborgarna. Vår offentliga debatt är så begränsad att inte ens nu har Carl Bildt fått stå till svars för detta, trots det absurda faktum att det är han som med all kraft borde se till att de två svenskarna får åka hem, istället för att utsättas för omöjliga anklagelser.
I denna det stora samförståndets tid är det frilansjournalister, som ibland med risk för sitt eget liv, måste söka de obehagliga sanningarna. När Hanne Kjöller i DN angriper Mattias Göransson för att haft denna kontakt med Martin och Johan blir konsekvensen att de inte borde ha undersökt ministerns smutsiga byk. Alternativt skulle de ha rest dit på vinst eller förlust. Som medielandskapet ser ut nu är det frilansjournalister som får betala priset för att sanningen skall komma fram. För min egen del består detta mest i enkla hotell, nattbussar och en låg ersättning.
Journalister i Etiopen betalar ett ännu högre pris. Eskinder Nega som tagits från rätten att arbeta som journalist skriver nu utmanande i en blogg på en server i USA. Han är ständigt övervakad, har flera gånger satts i fängelse, nästa gång dödar vi dig säger polisen. Sådan är verkligheten i Etiopien långt borta från DN:s ombonade redaktion. Han kontaktade mig och ville gärna skriva om det upprörande fallet med de två svenskarna och den vettlösa anklagelsen om terroristbrott. Dagen efter arresterades han i åsyn av sin femårige son när han hämtade honom från skolan. Sonen kan inte sova och vägrar gå till skolan igen. Vad som händer Eskinder Nega vet ingen, vi kan bara vara rädda. Heder åt honom som har mer hut i kroppen än vår moraliskt alltmer misskrediterade utrikesminister. Heder också åt Martin Schibbye och Johan Persson som solidariskt tagit en stor risk för att berätta om förtrycket i Etiopien.
Nu har det uppstått en märklig debatt i Sverige, de två journalisterna har ifrågasatts för att de brutit mot UD:s rekommendationer. Mattias Göransson på Filter som ställt i utsikt att de skulle kunna sälja ett reportage till honom har också ifrågasatts för att han skulle utsatt dem för fara.
Nu är det så att vi har en press som är alltmer strömlinjeformad, i en alltmer likformad agenda sprids ungefär samma nyheter i alla media. Fallet Ogaden provinsen är ännu mer intressant eftersom det var Lundin-Oil som Martin och Johan skulle undersöka, för den verksamhet som bedrivits där vår nuvarande chef för UD satt i styrelsen. UD har heller inte velat ställa upp med advokatstöd för de två svenska medborgarna. Vår offentliga debatt är så begränsad att inte ens nu har Carl Bildt fått stå till svars för detta, trots det absurda faktum att det är han som med all kraft borde se till att de två svenskarna får åka hem, istället för att utsättas för omöjliga anklagelser.
I denna det stora samförståndets tid är det frilansjournalister, som ibland med risk för sitt eget liv, måste söka de obehagliga sanningarna. När Hanne Kjöller i DN angriper Mattias Göransson för att haft denna kontakt med Martin och Johan blir konsekvensen att de inte borde ha undersökt ministerns smutsiga byk. Alternativt skulle de ha rest dit på vinst eller förlust. Som medielandskapet ser ut nu är det frilansjournalister som får betala priset för att sanningen skall komma fram. För min egen del består detta mest i enkla hotell, nattbussar och en låg ersättning.
Journalister i Etiopen betalar ett ännu högre pris. Eskinder Nega som tagits från rätten att arbeta som journalist skriver nu utmanande i en blogg på en server i USA. Han är ständigt övervakad, har flera gånger satts i fängelse, nästa gång dödar vi dig säger polisen. Sådan är verkligheten i Etiopien långt borta från DN:s ombonade redaktion. Han kontaktade mig och ville gärna skriva om det upprörande fallet med de två svenskarna och den vettlösa anklagelsen om terroristbrott. Dagen efter arresterades han i åsyn av sin femårige son när han hämtade honom från skolan. Sonen kan inte sova och vägrar gå till skolan igen. Vad som händer Eskinder Nega vet ingen, vi kan bara vara rädda. Heder åt honom som har mer hut i kroppen än vår moraliskt alltmer misskrediterade utrikesminister. Heder också åt Martin Schibbye och Johan Persson som solidariskt tagit en stor risk för att berätta om förtrycket i Etiopien.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar