Tillbaka till Viamao

Jag var på de jordlösas bosättning Filhos de Sepé första gången 2003 och sedan 2005. Den gav en blandad eftersmak, den var enorm men kändes inte som en fungerande enhet. De hade två problem, dels var den stor, 9000 ha, dels hade den erövrats utan ockupation. Detta gjorde att det var svårt att skapa en organisation för det 500.talet familjer som plötsligt hamnat där. Det enda roliga jag såg där var att de använde karpar i risodlingarna för att sköta dem på ett organiskt sätt, fiskarna åt ogräset och blev sedan själva uppätna.

Nu bekräftar Sidney Santos problemen för mig. DE hade också problem med att några helt olagligt arrenderade ut sin jord och sedan arbetade på andra ställen. Risodlingarna var heller inte ekologiska rakt igenom. Detta löstes genom att myndigheterna körde ut dem som arrenderat ut jorden. Efter det började bosättningen fungera bättre. För tre år sedan fick de ordning på ett kooperativ, som nu börjar ge frukt. De har ett bageri, en liten verksamhet med just frukt och säljer nu ris, som är helt igenom ekologiskt odlat, utan gifter eller konstgödsel.

På en grannfazenda odlade de ris i enorma monokulturer, det kostade 100 kronor per 50 kilosäck att framställa och det var ungefär så mycket de kunde sälja den för. MST producerade nu sitt ekologiska ris för 70 kronor säcken och kunde sälja det för 130 eftersom det var organiskt. De framställde visserligen bara 100 säckar per ha mot det konventionella jordbrukets 140, det fanns alltid lite mer ogräs i fälten. Men de slapp betala dyrt för alla gifter och dessutom slapp de bli förgiftade. Dessutom spred de inga gifter till andra människor.

Nu börjar de tjäna skapligt, en minimilön och har dessutom mycket mat i sina åkrar och odlingar. Fast de behöver tjäna lite mer, för det krävs att de utvecklar fler lokal industrier som kan ge jobb åt ungdomarna så att de stannar. Se exemplet COOPAN.

Karpen har de inte kvar i odlingarna, fåglar och rovdjur kom och kalasade och fälten var långt hemifrån så de kunde inte skydda fiskarna. Men nu har de ett nytt projekt på gång, Pekinganka. Det är den blide mannen  Hilario Welter som driver detta. Han är något av en uppfinnare, ankan äter ogräsfröna och sedan spillet efter risskörden, det är mycket som inte används säger han. Sedan blir den till fest på middagsbordet. Det finns så mycket att upptäcka säger han och ler vänligt.