Två världar

Utanför Eunapolis i Bahia i södra Bahia breder eukalyptusplantagerna ut sig, hälftenägare är Stora Enso. I ett läger byggt kring eukalyptusstubbar träffar jag ett par som flyttat hem. De arbetade förut på denna gård innan Stora Enso köpte marken. Då förlorade de både hem och arbete, nu har de ockuperat marken. Jag hatar eukalyptus säger kvinnan, vill inte se den framför mina ögon. Fast hon är varm och vänlig, låter oss följa med hem, träffa hennes barn och visar upp sitt kök. Hennes man däremot har sorg idag, en vän är död och han vill inte tala. Vi har redan blivit bjudna på kaffe med mjölk, jordbananer och kex. Kvinnan berättar om sina drömmar om en egen jord. Vi känner oss redan som vänner. När vi lämnar lägret ser vi att någon har lämnat en stor fin pumpa i vår bagagelucka. Ibland blir bilen överfull med grönsaker berättar Ivonete som ofta kommer hit.

Två dagar senare besöker vi Veracels fabrik, de som planterat träden. Redan på väg dit har naturen förvandlats till ett enda enhetligt täcke av eukalyptus i militärraka rader. Vi skymtar fabriksskorstenen insvept i ett räkmoln medan enorma 30 meters lastbilar paraderar förbi överlastade med stockar. I entrén måste vi först se på en säkerhetsfilm som mest liknar science fiction, det känns lite skrämmande. Vi bemöts artigt och reserverat. Jag måste ändå erkänna att jag inte riktigt tror på vad de säger. När vi talar om en jordbrukare som hamnat i väldiga problem tack vara företaget, stelnar de till och kallar på förstärkning. Tonen blir fränare.

Det är ingen tvekan om i vilken av de två världarna jag känner mig mest hemma.