Lazzo i Pelourinho

Äntligen lite musik, fast det tog tid. Jag väntade i tre timmar på att min vän Joselito skulle komma, helt normalt. Sedan kom det ett förband med riktigt bra blåsare och sedan kom Lazzo. En stor häftig man, en negão som de säger här. Jag måste förklara negão lite mer, det betyder ordagrant en stor neger men det har ingen rasistisk betydelse, tvärtom. Det handlar om att vara stolt och jag blir väldigt stolt när de ibland  kallar mig negão här.

Han var för länge sedan sångare i Ilê Ayiê men har en egen karriär sedan länge. Bahias bästa röst säger Joselito, och han har också ett intelligent sätt att använda den. Rösten är stor och krallig men också varm och han utstrålar just detta från scenen. Vad är det för musik frågade en turist i kassan. Black Music svarade kvinnan. Jag tror att det är en bra beskrivning, det är musik med rötterna i den afrikanska kulturen här, men inte småvulgär som en del av banden med sina sexistiska texter. Hans musik andas värdighet.

På bussen hem njöt jag av resan, tillbaka i det härliga lite småknäppa Bahia. Konduktören stod framme vid ingången där jag som fyllt 60 går in gratis. Sou idoso (åldring) sa jag och han gapskrattade. Sedan käftade vi hela vägen hem medan bussen körde racing på de tomma gatorna. Jag älskar av någon anledning dessa resor, de är befriande på något perverst sätt. Var noga med att stoppa plånboken långt ner i fickan så du inte blir rånad var konduktörens sista ord när jag hoppade av. Åh Bahia!