En Caetano att älska

Jag har aldrig älskat Caetano Veloso, förrän igår. Jag har ibland upplevt honom som en posör med vinglig hållning i många frågor. På den första konserten jag såg med honom i Salvador uppträdde han i slips och kostym, bara en sån sak.

Men igår i Konserthuset, vilken konsert! Först kände jag mig lite osäker, låtar med ett tufft rak komp där hans röst försvann. Men sen kom sången som fick mig att börja rysa, Um comunista. Inte så mycket för att sången handlade om en klassisk gerillakämpe i Brasilien Carlos Marighella och inte egentligen för de vackra slutraderna, kommunisterna bevarar drömmarna (trots att jag inte själv kallat mig kommunist) utan för hans sätt att framför den. Det fanns en episk kvalité i sången, det kom sedan flera liknande sånger som blev till små noveller. Caetano sjöng gudomligt, har aldrig förut uppskattat honom så, ett stort register, behärskning av klangerna i rösten. Det fanns också en fin dynamik i konserten, flera sånger byte intensitet, slutade och kom tillbaka. Jag blev imponerad och berörd.

På slutet körde han några gamla favoriter med stadigt beat. Då reste sig hela Konserthuset som en man och dansade. Underbart och kul, men min behållning låg i sångerna i mitten, en del från hans senaste CD Abraçaço (En stor kram) som är hans mest politiska på många år.

Redan innan konserten fick jag en flashback från Teatro Castro Alves i Salvador, fast med en stor trevlig skillnad. Det kändes som om jag kände halva publiken. Jag har egentligen bara ett klagomål, varför var det så få som sjöng med i de gamla sångerna till exempel den vackra ”Cantando eu mando a tristeza embora” Sjungande befaller jag sorgen att försvinna.

Här en länk till en sida med låten Um comunista, text liksom sången
http://www.vagalume.com.br/caetano-veloso/um-comunista.html