Spanien

Det är märkligt att besöka ett land som Spanien, ett land i kris. Man ser ju ingen öppen nöd eller desperation. Folk sitter på barerna eller strömmar förbi på gatorna. Fast när vi åkte den nya motorvägen från Coruña och uppåt gör jag en iakttagelse. Vägen är ett under, den ena halvkilometerlånga bron efter den andra avlöser varandra över de vackra bråddjupa dalgångarna. Den måste kostat miljarder att bygga, troligen EU-pengar från den expansiva fasen. Men vi är inte många bilar på vägen.

Galicien, en av Spaniens fattigaste delar, är vackert men arbetslösheten är hög. Det ger också visst utrymme för aktivism, det finns ett antal aktionsgrupper. I Coruña finns det en mängd grannskapsgrupper som arbetar med lokala problem och stöttar varandra. De håller på att formera sig till ett slags politiskt gräsrotsparti och diskuterar att samarbeta med den nya politiska kometen i Spanien, vänsterpartiet Podemos som fick 5 platser i EU-valet. Den senaste opinionsundersökningen placerade dem som största parti i Spanien med 27 procent.

De kan beskrivas som en efterföljare till Indignados, men det skedde ett glapp i tiden berättar Rudolfo Garcia från Åkersberga som delvis bor i Spanien. Det gjorde att den självutnämnde ledaren TV-journalisten Pablo Iglesias kunde ta kontroll över apparaten och styra gräsrotsrörelsen med järnhand. Han siktar på att vinna presidentposten, men vill inte vara vanlig parlamentsledamot. Rudolfo som är aktiv i den lokala gruppen hoppas att de kan ställa upp i kommunvalen, men det verkar inte som om Pablo Iglesias kommer att godkänna det, bara presidentposten gäller. Sådana här motsägelser föds lätt under en kris