Ett hus

Jag älskar mitt hus, inte bara för att det är trevligt och centralt men också för att det inbjuder till gemenskap. Den kringbyggda gården som omges av en lagom hög länga, fyra våningar, inbjuder både till att vara social och anonym, allt efter läggning. Men på något sätt lockar huset, trots sin centrala placering på Söder i Stockholm, till sig människor med gemensamhetsläggning. Det har inte blivit det hus för yuppies som jag fruktat.

Vad är en stad, vad är ett samhälle, vad är en gemenskap? Har de bara reducerats till att bli marknadsrelationer, en plats för att utbyta varor och tjänster? Håller vi på att reduceras till homens economicos? Eller finns de skapande mänskliga drivkrafterna kvar. Vårt hus kan ses som en möjlighet, en immanent struktur där något annat skulle kunna växa fram, en arena för något nytt.

I söndags började det, kanske. Under december öppnas sex luckor i verkligheten, den första var i uppgång 14. Visst sjöng Helena mycket fint och närvarande om Stockholm. Jag blir nästan tårrörd av sånger om våra gator och platser. Visst var Hatte Furhagen fin när han talade om kommersen och julen. Men det allra finaste var att det öppnades en lucka mitt i vår vanliga värld. Där finns så mycket mer att dyrka och vårda. Vi lever mitt bland så många hemligheter och så många viljor, mycket mycket större än strävan efter en större plattskärm.