Fölsedagsfest

Nu har jag firat min 60 årsfest här i Brasilien, en rolig men inte helt okomplicerad fest. Den genomfördes som en caruru, en fest som har sina rötter i den afro-brasilianska religionen candomblé. Den är som ett slags erbjudande till gudarna, en måltid serveras som innehåller olika gudars favoriträtter. Det är olika rätter med afrikanskt ursprung, bönor, majs, jordnötter, palmolja, cashewnötter, räkor och kyckling. Till en sådan fest får man inte neka någon, vilket självklart kan bli ett problem.

Tidigt på morgonen följde jag med Dona Jovem (Joselitos mamma som också är Mae de Santo) ned till den myllrande marknaden São Joaquim. Dona Jovem prutade och valde, massan av varor och människor var överväldigande. Efter tre timmar reste hon till Bagunçaço och där tog ett gäng kvinnor hand om matlagningen hela dagen.

Här var vi 17 svenskar som nyfiket tog sig ut till Bagunçaço, där väntade ett vilt gäng barn, de flesta under 10 år. Bagunçaço har föryngrats och dessa nya ungar har en outsinlig energi. De skrek och lekte, lite pusslekar ökade temperaturen mest.










Svenskarna satt ett tag utanför på en bar och värmde upp sig med öl, i en miljö som de knappast haft chansen att se förut. Efter ett tag gav Joselito order om att det där är farligt. Sedan blev det en ganska lång väntan innan maten var kvar. På ena sidan skrek och lekte barnen, på andra sidan satt ett gäng svenskar och såg förundrat på vitaliteten. Tyvärr hade de inget språk gemensamt, dessutom kom det aktivister för de Taklösa och MST, men inte heller dem kunde de tala med. Ändå verkade upplevelsen vara stark och gemenskap uppstod på avstånd, själv sprang jag emellan och försökte vara en bro, en något bräcklig sådan.

En liten kort ceremoni blev det, ett kort tal av Joselito och sedan en härlig fölsedagssång. Tre sexhandsspelande tjejer visade att de lärt sig spela piano av brasilianskan Lucliana, det var som en annan kultur letat sig ner i fattigkvarteren, lite hisnande.

Maten var gudomlig, som man kunde vänta sig. Först fick jag som inbjudare erbjuda sju söta småungar de första tallrikarna, också detta enligt traditionen. Två av svenskarna hade fått chansen att hjälpa till i köket, efter viss tveksamhet släpptes en svensk man in i köket. Jag kunde känna mig lite stolt som svensk när Pär visade stor skicklighet att hacka okra. Annars var det just själva carurun (som är en av rätterna) dör okran är en viktig ingrediens som ställde till viss tveksamhet bland svenskarna. Dess något slippriga konsistens retade till vissa obehagskänslor, tur att man är van. Jag njöt.

Tallrikarna tog slut, det kom fler än vi väntat. För mig var det härligt att vara med alla dessa härliga ungar och dessutom få visa allt detta för mina vänner. Jag var lite bekymrad för mina vänner, men efteråt uttryckte de att det var en mycket spännande erfarenhet.