MST besök

Utflykt till MST tillsammans med mina besökande svenska vänner. Det tog en hel dag att boka minibussen, vänta på utlovade samtal. Söka nya kontakter, förhandla, fråga. Jag hade planerat utflykten i flera veckor, men av tradition verkar det som om allt sånt här skall göras dagen innan.

Vi besökte först deras regionala samling i Reconcavo. Tre olika brigader (så kallas nu den organisatoriska enhet som innehåller en handfull bosättningar eller läger) planerade sin verksamhet, vilka krav de tänkte driva, hur de skulle få ihop resurser. Brigaderna är nu MST:s viktigaste struktur, det är där man bedriver den viktigaste politiska verksamheten. Vi sjöng Internationalen för dem, en sång som inte är lika känd här. Men i refrängen stämde de in, med lite innan rytm, inte samma längd på stavelserna. Ett starkt uttryck för internationell solidaritet som tar sin utgångspunkt i varje lands kultur, lite av en rysare.

MST:s bosättning Pitinga har funnits i 11 år och kändes lite söndagssömnig, lite rutin. Aktivisten Rachael som följde med oss sa att hon längtade tillbaka till lägertiden. Då var visserligen allting mycket påvrare, men där fanns också en sammanhållning. När alla erövrat sina egna hus blir det mycket mera av att detta är mitt, inte ditt.

Lägret Subae vid floden med samma namn var en starkare upplevelse, trots att man nu fått sin mark, men ännu inga egna hus. Vi träffade Creuza, en liten smal kvinna som visade sig ha en enorm svikt i stegen när hon visade oss ut till hennes lott. Där växte mandioka, majs och bönor, typisk odling där hon mest tänker på vad familjen behöver.

Helt självklart skördade hon 15 majskolvar och 15 mandiokarötter till oss, som den naturligaste sak i världen, hon frågade inte oss. Sen studsade hon tillbaka med skörden på huvet medan vi gringos stönande försökte ta oss uppför de små backarna. En sådan naturlig generositet som man alltid hittar i dessa läger, en mänsklighet som gjorde det starkaste intrycket på oss under hela resan.