Lisa Nilsson på Fasching

Hennes förra CD Hotel Vermont 609 inleddes med Ponta dea areia, första tonen kom lite för sent, lite tvekande. Aj, kände jag hon är inte inne ännu. Jag hade sett Lisa sjunga brasilianskt på TV och hade höga förväntningar.

Men ikväll var allting hemma, hon hade växt fast med brasiliansk musik. Hon vågade till och med sig på utflykter som få brasilianska sångerskor klarar, gled mellan tonerna, improviserade. Det var en ferfekt sättning i bandet, allt var finstämt och nära, härligt. Min största förvåning var att jag uppskattade hennes svenska låtar. För mig kändes det som om Brasilien närmat henne till musiken och känslorna, inget popsmör. Grattis Lisa