Intervju med Lenine från LIRA

Den här intervjun gjorde jag med Lenine inför hans spelning den 2 april på Mosebacke. Den publicerades i LIRA, på vars hemsida man kontinuerligt kan läsa recensioner av CD och konserter

”Jag förlorar ett kilo på varje spelning”

– Jag är både rötter och antenn, djupt förankrad i den brasilianska traditionen men också öppen för influenser utifrån, säger Lenine.

Han är en av de klarast lysande stjärnorna på den brasilianska artisthimlen, och hans album Na Pressão räknas som ett av de mest inflytelserika i Brasiliens historia. På torsdag den 2 april spelar han på Södra Teatern och Liras Lennart Kjörling ringde upp för en intervju. Efter att i tio år ha varit en av Brasiliens största artister är den den rockige gitarristen och sångaren nu aktuell med en ny platta, kallad Labiata.

– Jag kom till Rio som 18-åring 1982. Då såg jag mig som ambassadör för alla de begåvade musiker som fanns i Recife, som Bráulio Tavares, Lula Queiroga och Dudu Falcão. Problemet var att vi inte passade in i någon genre, vi blandade ju både rock och brasilianskt. Folk märker inte alltid hur mycket i min musik som faktiskt är brasilianskt.Många härrör din musik till Mangue beat, den kultmusik som uppstod i Recife och som Chico Science spelade.

Kan man kalla din musik för Mangue beat?

– Nej, det kan man inte, jag kände inte ens Chico, men på min senaste skiva Labiata finns faktiskt en låt som vi bägge deltagit i. Han är ju död nu men hans syster kom till mig med den sista text han skrev, som blev låten Samba e Leveza. På slutet skrev han mycket personligare och mjukare. Första delen i låten har jag skrivit själv, den handlar om hur jag fick texten, och vår vänskap.

Labiata känns som en mycket personlig och intim skiva, hur kom den till?

– Mycket snabbt, närmast intuitivt. Jag skrev alla sångerna på fjorton dagar, många av dem tillsammans med mina gamla vänner. Trots att det mest skedde över telefon, fax och MSN tycker jag de fick ett sammanhang. Fast det är klart, när Paulo César Pinheiro, en av Brasiliens främsta poeter, skriver en text blir min roll bara att göra musiken.

Till varje skiva verkar du byta musiker i studion, varför?

– Jag gör det som ett sätt att närma mig dem jag beundrar. Men med på den här skivan är mina vänner, som jag brukar spela live med: JR Tostoi, Pantico Rocha och Guila. Det gör kanske att skivan blir mer intim.

På konserten som blev liveskivan Cité hade du med argentinske slagverkaren Ramiro Musotto och kubanska basisten Guila, vilket var spännande.

– Ja, det var ett panamerikanskt projekt, för att förena kontinenten. Jag tror att den blev så bra för att jag älskar att spela på scen, där jag är mycket mer intuitiv. Jag upplever studion som en fientlig plats. Fast det kräver mer att vara en liten grupp på scen. Även den show som kommer till Stockholm är krävande, jag förlorar ett kilo på varje föreställning.

Till sist, är det sant att ditt namn betyder Lenin?

– Ja, min pappa var aktiv kommunist. Själv gläds jag åt att Brasilien nu fått en president av folket. Annars gäller mitt eget engagemang mest naturen och humanismen, det kanske märks i sångerna.