Lenine på Söder!

Lenine i Stockholm, på Kägelbanan, vilken dröm. Äntligen får vi se något av det nyaste inom brasiliansk musik, inte bara hjältar från 70-talet. Han inleder med ett gäng helt ny låtar från den senaste skivan Labiata. På ett sätt är riskfritt, här i Sverige är väl hans repertoar ganska okändändå ? Jag funderar, uppfattar den svenska publiken storheten i hans musik, blandningen av Chiclete (amerikanskt tuggummi) med brasilianska Bananas. Jag behöver inte vara orolig länge, bandet maler snabbt ner allt misstroende hos publiken. När han sen går över till sina gamla succéer märks det tydligt att en del är väl pålyssnade, både skrålar och hoppar med.

För vem kan stå emot Lenines utlevelse och inlevelse? Han sa att han skulle förlora ett kilo under konserten, tittar man nära på hans svettindränkta ansikte verkar det vara i underkant. Men han är inte bara en musiker som ger allt på scenen, han längtar nästan ner till publiken på golvet. Hans musik har både hjärna och poesi, varje komposition har innehåll och tanke, konstnärlig låter inte som en överdrift.

Jag har sett ett halvdussin konserter med Lenine i Brasilien, men numera är det sällan han spelar på så små ställen som Kägelbanan, igår satt vi nästan i hans knä. Det gjorde faktiskt den här konserten minst lika njutbar som dem där nere på värmen. Jag brukar inte vara så glad när han kör sin rocksättning på bandet, det kan bli lite väl massivt. Tycker mer om honom med en mindre sättning eller med ett mer varierat band. Fast igår åkte jag helt in, det kändes mycket helgjutet och musikaliskt varierat. Tur att jag inte behöver snacka så mycket idag, är helt hes.