Bagunçaço efter 15 år

Jag var med på Bagunçaços 20 årsfest i dagarna fyra. Jag insåg då att jag varit med i denna egensinniga kulturförening i snart 15 år. Jag såg bilder på barn som blivit vuxna, jag såg mig själv le vänligt mitt i denna röra. Det svindlade till för mig, vad har jag varit med om

Det har varit en av mina principer i mitt arbete att alltid försöka återvända för att följa med en utveckling för att bättre kunna förstå. Vad har jag förstått efter alla dessa år? Det comunidade som Bagunçaço ligger i är fortfarande i mycket en gåta. Hur tänker folk, hur ser man på sina möjligheter, vilka politiska möjligheter finns det till förändring? Det jag mött har i stor utsträckning varit misstänksamhet och avundsjuka. Faktiskt inte så mycket mot mig, men rätt mycket mot grundaren Joselito. Han sägs ha pengar gömda någonstans, vara pedofil och så vidare. Ett utsatts samhälle att reagera på livsvillkoren. Där finns också motsatsen, ett nätverk av aktiva människor, ofta nära vänsterpartiet PT, som försöker organisera och arbeta med olika projekt för att förbättra. De är inte många och de försvinner lätt i mängden när misären och de egna närliggande behoven får regera. Förståelsen för att agera gemensamt är klart begränsad.

Men Raimundo, som jag bodde hos de första veckorna, har nu kommit in i stadsfullmäktige efter att länge outtröttligt ha arbetat med olika projekt. Honom såg jag som en tydlig profil med sina glimrande glasögon mot kvällshimlen under Bagunçaços fest. Det sker långsamma förändringar i politiken till det bättre, fast just långsamt.

Bagunçaço i sig är också en väldig erfarenhet. Som i mycket annat här är föreningen dominerad av grundaren, Joselito. De första åren hade jag svårt att bedöma honom, mina omdömen hoppade mellan fantastisk och hopplöst fåfäng. Till slut landade han trots allt väl. Han har nu också mognat och passerat ghettoungens självhävdelse lite bakom sig.

Påtagligare är det jag sett hos barnen och ungdomarna, det är sådana väldiga kast i livsödena. Många har blivit skjutna, av skumma poliser eller i knarkuppgörelser. En del av dem har varit änglar, men för det mesta finns vart och vitt mycket nära varandra. Renato, en av dem jag känt längst, har gjort tappra försök att bli en hederlig man, men han inte räckt till och just nu är han en sorglig figur.

Många andra har kämpat med sina livsöden, jag har sett många blivit ansvarsfulla fäder och mödrar. En nyckelreplik från en av dem under festivalen: Jag vill ha en anställning, inte bara arbete. För det är just det de ofta hamnar i, korta påhugg med dålig lön, det krävs en ordentlig yrkeskunskap för att hamna rätt och det är inte enkelt att få. Det är ett ständigt sökande, självkänslan pendlar som på en tennismatch.

Det finns mycket vackra öden, som Leo som var på väg att bli ett riktigt gatubarn men som räddades av en äldre kvinna och nu är en stilig ung man. Där finns också den föräldralöse Ricardo som försökt leva hederlig och ville anmäla när han sett polisen skjuta tre kompisar, honom sköt polisen.

Tjejerna är ett eget kapitel, så unga och kaxiga, men så tidigt mammor och stulna möjligheter till ett eget liv. Våldet finns där också skrämmande nära dem. Allt detta är ett moln av erfarenheter som inte är så entydiga på det personliga planet. På det samhälleliga är det desto tydligare. Det krävs skola, sjukvård och en arbetsmarknad som ger chanser. Detta samhälle ger inte det, det är inte byggt för att ge det. Lula har naggat lite i kanten på eländet, men det finns så oerhört mycket kvar att förändra. Jag har blivit radikalare av att se detta samhälle och fått ett viktigt perspektiv på vårt eget.

Jag lämnar nu några utdrag från rapporteringen av festivalen på Bagunçaços vänners hemsida http://bagunfriend.blogspot.com/ Man kan stötta  Bagunçaço genom att teckna sig för ett månatligt bidrag, dessa ger en mycket bra grund för verksamheten och är en av förklaringarna till att verksamheten nu stabiliserats.

Projektet Alagados

Bagunçaços andra dag av firande ägnades projektet Alagados. Det är Silvia från USA (till höger) som driver detta projekt. Sju ungdomar från föreningen har fått chansen till universitetsstudier. Deras kursavgift betala och de får samtidigt ett stipendium på 600 kronor i månaden. Det är fler ungdomar från området som studerar på universitet och detta ser jag som en av de stora förändringarna, det har skapats en kontakt med en annan värld, det kan löna sig att studera.

Det serverades en feijoada för ett lite högra pris och pengarna gick till projektet. Dessutom serverades för första gången öl, det var bara vuxna som fick tillträde. Många av de gamla grabbarna (mest) dök upp, fick ta sig ett glas öl och vara  vuxna. Kul att se hur de utvecklas, de flesta kämpar med att få ett arbete. Det är ofta utbildning som är den stora skillnaden. Flera sa att de arbetade som elektriker. Jag vill ha en anställning, inte bara ett arbete, uttryckte de det.

Det är sju ungdomar som läser på universitet. Till vänster Bira som tillsammans med Magal (som var ute och spelade) studerar musik. Eusilene (med rött hår), Joyce (i solglasögon)  och Junior (vid micken) studerar socialt arbete, medan en tjej (i gul tröja) och Jackson (längst till höger) studerar juridik.

Joselito hedras för sitt arbete

Idag på Bagunçaços 20 årsdag hedrades Joselito av stadsfullmäktige i Salvador vid en ceremoni i det tradtionstyngda plenisalen. En av grupperna spelade och en fullmäktige ledde ceremonin som gav ett erkännande åt hans arbete. Det var riktigt trevligt.











I sitt tacktal talade Joselito om erfarenheterna av Sverige, ett land som för hundra år sedan var lika fattigt som Brasilien nu, Men jag har lärt mig att svenskarna organiserade sig och började studera, sa han. Det är så vi också måste göra sa han och vände sig till ungdomarna. Han talade också om att ge de svarta sin rättmätiga plats i Salvador, att representeras i fullmäktige efter sitt antal. Det var mycket mer roligt att vara med än jag tänkt, en riktigt fin ceremoni.