Meiry och Miguel

Det är så trevligt att komma tillbaka. Meiry och Miguel träffade jag för tio år sedan hos de Taklösa här i São Paulo. Meiry var entustiasten, henens Miguel var inte med på ockupationen, hängde på efterhand, lite tveksam. Det är väl minst fem år sedan de tvingades flytta, narkotikatrafiken hade tagit över och de var hotade. Som de sista av 12 aktivister flydde de sent en natt.

Efter det var Meiry ganska dyster, hon lämnade PT, tyckte Lula svek, var på väg in i PSoL, men tyckte inte om dem heller. Hon började studera, har nu en universitetsutbildning i pedagogik genom MST, trots att hon var analfabet innan ockupationen. Nu tycker hon att Lula trots allt gjort en hel del bra för Brasilien, den bästa president vi haft.

Nu ser de gladare ut. Det är Miguel som blivit medlem i PT, driver en organisation för att hjälpa olika grannskapsorganistioner vid sidan av sitt arbete som chaufför. Han har till och med fått förfrågan från den gamla ockupationen om hjälp. Just idag ser vi hur ett annat läger drivits ut med våldsamma medel. Detta trots att en domare gett dem rätten att vara kvar och processen för att ge dem rätten att bo kvar kommit långt. Men guvernör Alckmin från PSDB (socialdemokrater kallas de ) har gått allt längre åt höger.

De plockar fram den gamla ritningen från hur lägret skulle förvandlas och fylls av minnen. Vi ser på en video från lägret, det rinner tårar i Meirys ögon. Det var en så viktig tid, bägge lärde vi oss så mycket, det var avgörande för vårt liv.