Jag har hört henne på skiva och blivit förälskad och samtidigt varit förundrad över att hon inte blivit mer känd. Misstänker att hon varit för bra, inte satsat på att vara insmickrande. Monica Salmaso har heller inte spelat ut sig som en av de skira skönheterna. När hon dyker upp på Teatro Castro Alves gör hon det i långkjol med en sjal över axlarna, ger bilden av en hemmadotter på landet. Hon spelar heller inte ut utan står stadigt på benen.
Det är sant, hon når först inte hela vägen till mig, men sedan börjar jag lyssna. Hon har en fantastisk överklang i sin djupa alt och hon styr den säkert. Det är något nästan överjordiskt med hennes röst tillsammans med de två säkra musikerna. Alla kvällens låtar är skrivna av Chico Buarque och hon har valt flera av de mer lyriska men vågar sig på en del utflykter. Hennes version av Beatrice, sången Chico skrev med Edu Lobo, är redan klassisk. När jag spelar den brukar folk överväldigat fråga sig vad är detta. De långa kadenserna där hon lyckas behålla klangen när hon glider mellan oktaverna blir overkligt vackra.
Hon delar scenen med Zizi Possi, en äldre sångerska som glider in i en silvrig dräkt som skall föreställa elegant. Jag har aldrig sett henne förut trots att hon tillhör skiktet under de allra bästa. Monica kallar henne en föregångare som lärt henne mycket och först är det svårt att förstå. Här finns det dramatiska utspel, lite av kabaretsångerska som väljer de mest känslosamma sångerna av Chico. Um pedaço de mim gör hon känslosamt och fint och får jubel. Hon går upp och ner i intensitet medan Monica håller en linje. Ändå börjar jag förstår vad Monica menar, hon har samma kvalité i röstklangen och behärskar den suveränt. Ändå känns hon mer ålderdomlig i sitt utspel medan Monica känns mer modern nästan avantgardistisk i in hållning. Monica har också arbetat bara med rösten utan ord som ett instrument tillsammans med andra instrumentalister, en självständig konstnär. Jag tycker mycket om henne, men också Zizi vinner på att höras.
Ett kort klipp som kanske inte var det bästa numret
Det är sant, hon når först inte hela vägen till mig, men sedan börjar jag lyssna. Hon har en fantastisk överklang i sin djupa alt och hon styr den säkert. Det är något nästan överjordiskt med hennes röst tillsammans med de två säkra musikerna. Alla kvällens låtar är skrivna av Chico Buarque och hon har valt flera av de mer lyriska men vågar sig på en del utflykter. Hennes version av Beatrice, sången Chico skrev med Edu Lobo, är redan klassisk. När jag spelar den brukar folk överväldigat fråga sig vad är detta. De långa kadenserna där hon lyckas behålla klangen när hon glider mellan oktaverna blir overkligt vackra.
Hon delar scenen med Zizi Possi, en äldre sångerska som glider in i en silvrig dräkt som skall föreställa elegant. Jag har aldrig sett henne förut trots att hon tillhör skiktet under de allra bästa. Monica kallar henne en föregångare som lärt henne mycket och först är det svårt att förstå. Här finns det dramatiska utspel, lite av kabaretsångerska som väljer de mest känslosamma sångerna av Chico. Um pedaço de mim gör hon känslosamt och fint och får jubel. Hon går upp och ner i intensitet medan Monica håller en linje. Ändå börjar jag förstår vad Monica menar, hon har samma kvalité i röstklangen och behärskar den suveränt. Ändå känns hon mer ålderdomlig i sitt utspel medan Monica känns mer modern nästan avantgardistisk i in hållning. Monica har också arbetat bara med rösten utan ord som ett instrument tillsammans med andra instrumentalister, en självständig konstnär. Jag tycker mycket om henne, men också Zizi vinner på att höras.Ett kort klipp som kanske inte var det bästa numret
Inlägg
Hon har verkligen en fin dansande röst, glider fram över noterna som en fågel ibland. Jag tänker på Canto em Qualquer Canto, speciellt.
SvaraRaderaHar försökt köpa hennes Alma Lirica Brasileira på CDon men det går inte. Min skivhandlare säger att den inte finns att få tag på. Finns den i Brasilien får du gärna importera ett ex åt mig.
SvaraRadera