Plaststaden vid den suburbana avenyn

Avenida suburbana i Salvador är ett äventyr. Den skraltiga bussen rusar fram i 70-80. Det fläktar skönt genom alla öppna fönster, att sitta vid ett av dem är sinnesvidgande, en känsla av frihet, som genomströmmar hela den glada bussresan som ger en lätt euforisk upprorisk känsla. På bägge sidor passerar en revy av husbyggen i samma anarkistiska stil, husen byggs helt planlöst, ny tegelvåning byggs över den andra, ser nästan antroposofiskt ut. Gränder mynnar leder lite var som helt, trappstigar klättrar djärvt uppför slänterna. På flera ställen har den väldiga förkastningsbrant som Salvador byggdes på rasat och dragit med sig hus, där folk har dött. På flera ställen har dessa sår lagats. Allt detta anarkistiska är egentligen format av nöden men sett från bussfönstret blir det till starka sinnesintryck.

En del av vägen omges vi av bilkyrkogårdar, eller skall vi kalla dem reservdelslager. På ett ställe sitter tre mån med svettblänkande överkroppar på marken med ett gäng elmotorer spridda runt dem, som om de rensade fisk. En affär är fylld av gamla vågar av alla dess typer.

De taklösas läger Cidade Plastica har nu funnits i fem år i Periperi här vid Avenida Suburbana. Långsamt växer de små träbarackerna till sig och blir tegelhus, i en del fall flera våningar, Stadens löfte om att bygga hus hålls inte och träet ruttnar, säger Jessé som, med sina blå ögon av holländskt ursprung till den mörka huden, blir min värd.

Kvinnokooperativet som serverar mat går lite på lågvarv. För ett tag sedan kom det till skottlossning därinne och en av de besökande gatsoporna fick en kula i axeln. Dessa kommer inte tillbaka. Killen som sköts dog, en narkotikauppgörelse. De 100 besökarna sjönk till 25, men nu börjar de komma tillbaka, men det är bara tre anställda. Rita Cassira arbetar sex dagar i veckan, de andra tre var. Jessé som arbetar som nattvakt (plus att han fiskar, driver en liten affär och gör andra små insatser) ställer upp som frivillig medhjälpare.

Matsalens vänstra vägg belamras av en imponerande hög cementsäckar. De skall användas till att bygga det bibliotek som just skall byggas vägg i vägg. Jessé berättar att de skall bygga det själva gemensamt efter de arkitektritningar som finns, kanske börjar de redan i morgon.

Silvanice da Silva Souza arbetar där torsdag till lördag och tjänar 1200 i månaden för detta. Hon är ganska nöjd med detta. Det viktiga för henne är att få papper på huset hon nu bor i, ett ganska provisoriskt sådant. Då kan jag börja betala för el och vatten, det känns mycket tryggare så säger hon. Det har blivit bättre med Lula tycker hon och är egentligen ganska nöjd.

Mitt över gränden finns Marlene Bispo de Artes tegelhus. Hon har sparat ihop tegelstenarna en efter en. Hennes man Antonio är inte till mycket hjälp, han ser lite förvirrad ut i soffan Marlene. Jag samlar ihop PET-flaskor och säljer, det är återvinning och är ju bra. De pengarna använder han bara till att supa, det är det han duger bäst till, skrattar Marlene när han gått ut. Hon skall ha ett nytt barn om fem månader, det yngsta är 16 så det blev lite tid emellan. Hon gör allt möjligt för att tjäna pengar, man får ju inte ge upp säger hon. Sist grävde hon ett hål vid ett bygge, det fick hon 80 kronor för, på fredag blir det ett nytt hål säger hon skrattande och 80 kronor till. Både hon och Jessé är nöjda med Lula, tycker att det blivit lite bättre. Men det är mycket kvar. De utlovade statliga husen vore bra, för just nu står det stilla här i lägret tycker de.